BPantzare

I köket förhör hustrun yngste dottern gällande köttätande djur och själv allmänbildar jag mig i dagens DN och fastnar för rubriken: Religion gör dig lycklig.

Amerikaner som regelbundet går i kyrkan, synagogan eller moskén upplever fler positiva känslor än de som inte besöker något gudshus. Analysen bygger på över 300.000 intervjuer utförda av Gallup-Healthway.

De positiva känslorna var sådana som leenden, skratt, glädje, lycka och lärande. De negativa var sorg, oro, stress och ilska.

För tre år sedan läste jag i den kristna tidningen Dagen som refererade till en amerikansk undersökning om porrsurfande. I delstater där många invånare instämmer i påståenden som "Jag har aldrig tvivlat på Guds existens" och "Jag har traditionella familje- och äktenskapsvärderingar" var porrsurfandet vanligare. I det mormontäta Utah var surfandet mer utbrett.

Då inställer sig frågan om det verkligen är statistiskt relevant att det är besöken i kyrkan som människorna lyckligare eller kan det vara något annat.

Läser vidare att Facebook har blivit de egenkäras lekplats och att täta uppdateringar kan tyda på narcissistiska drag. Bland de som var mer aktiva socialt på Facebook var det vanligare att man återfann personer med narcissistiska drag.

Det är främst två narcissistiska beteenden som människor visar upp på FB. Det ena handlar om att ha en grandios självbild, där man överdriver sin egen person och sina egenskaper. Det andra handlar om hur långt en person är villig att gå för att få uppmärksamhet.

Då inställer sig frågan vilka drag besitter jag som pluggar.......ursäkta.......nej bloggar.

Hittade en, för mig, okänd hypad duett med Ulf Lundell och Marie Fredriksson.

Döttrarna gav oss en julklapp i form av en konsert i torsdags, jag var inställd på att det skulle vara ikväll men upptäckte att minnet var opålitligt.

Mikael Wiehe:s musik har inspirerat mig på många plan. Det gjorde även Björn Afzelius. I något ögonblick har jag hämtat själslig kraft från texterna. Den fysiska kraftåterhämtningen har jag inhämtat på eget bevåg.

Wiehe berättade om en spelning i Köpenhamn med Björn Afzelius. Wiehes strupe var i ett dåligt skick. Arrangören drog iväg för att hämta medicin – en ”lille en” - och återvände med en ”gammeldansk”. En hel liter blev det och plötsligt fick även Afzelius ont i halsen. Det medicinerades under konserten och rösterna blev bättre, däremot tappade de bort texterna. Dock kunde publiken sjunga deras texter så de behövde bara spela.

Musik kan få en att minnas episoder från det egna livet och den här händelsen är jag inte stolt över.

Jag och två kollegor höll i en kurs för Sv Hockeyförbundet med start 09.00 en lördagsmorgon i maj i det tidiga -80 talet. Kursledningen (märk väl, jag var chef) var ung och inmundigade alkohol till solen gick upp. Bland kursdeltagarna fanns ett antal seriösa fd landslagsspelare.

Min dåvarande arbetsgivare, chef, mentor och Gud vet all upplät hela anläggningen till arrangemanget. Helt kostnadsfritt och den unga kursledningen delade på hela gaget (märk väl, jag var chef). En minut före kursstart så spänner Jern blicken i mig – efter en plågsam konstpaus uttrycker han sig: ”Jag tror du fixar, det här”(märk väl, jag var ingen nykter chef).

Återkommer strax till den här episoden ty denna historia har en sensmoral i undertonen.

Wiehe fortsätter och berättar om en tågresa från Skåne upp till Stockholm. I Nässjö kliver det in en man, sjöblöt av störtregnet utanför. Det finns en ledig plats, den mellan Wiehe och fönstret.

Helvete, tänker Wiehe.....det är ju Göran Hägglund.

Resan blir mycket angenäm, berättar Wiehe. Hägglund har nämligen Wiehe:s samtliga skivor och kan dessutom texterna till låtarna.

Mikael Wiehe berättar vidare: Mats Odell försökte störta Hägglund med stöd av den ”kristna högern” i Uppsala. De extrema i den fundamentalismen anser att handikapp hos barn är Guds straff samt att homosexualitet är en diagnos.

KD:s ungdomsordförande heter – Aron Modig – och i en debattartikel ondgjorde han sig över att TV4 lät Wiehe propagera i - ”Så mycket bättre” - med samhällsomstörtande propaganda. Aron Modig tycks vara ett namn som förpliktigar.

Wiehes ödmjuka slutsats blir att skiljelinjen inom KD inte utgår i förhållningssättet till Gud. Brytpunkten består nämligen i förhållningssättet till – Mikael Wiehe.

Min chef och mentor var en troende man och jag fick aldrig någon kritik för mitt grova snedsteg. Däremot fick jag än mer förtroende och ansvar. Jag växte i yrkesrollen och försökte alltid prestera det mesta och bästa och var alltid förberedd inför allehanda uppdrag.

En av mina fastrar var djupt troende. En älskvärd och intelligent kvinna som inte kunde låta bli att ha åsikter om det mesta och inte alltid så diplomatisk. Ibland undrade jag över hållfastheten i hennes tro.

Fasters barnbarn studerade teologi och berättade följande episod:

”Jag har aldrig varit helt övertygad om mormors Gudstro. Vi sitter vid köksbordet och jag berör

Jesusbarnets uppkomst

Momma avbryter mig abrupt med följande kommentar:

-Jesusbarnets uppkomst, det vet väl alla varifrån han kom.

-Det var intressant, svarar det unga teologiestuderande barnbarnet.

-Ja, det var väl med honom som med alla andra karlar........han kom också från fittan”.

Wiehe är en mästerlig agitator som tar parti mot inskränkt intolerans och för de utsatta.

Min världsbild är inte lika globalt internationaliserad. Men på något sätt känner jag mig sund när jag blir förbannad på att kidsen inte får schyssta förutsättningar inför vuxenlivet.

Jag reagerar över att våra barn kommer ut i världen med sämre kunskaper från grundskolan och därigenom sämre rustade inför vuxenlivet.

Det som gör mig mest upprörd är när det vuxna etablissemanget ställer till elände och pekar med hela handen – Lille vän – du duger inte.

Ibland kan ungdomars förutsättningar förändras när en förälder drabbas av sjukdom och död. De jag tänker på bär sin fars värderingar – nämligen att ge de sämre rustade rättvisa förutsättningar.

Ni har begåvats med en vishet som många vuxna aldrig lär sig under hela sin levnad.

Jag har fullt upp med att vara uppkopplad i det verkliga livet, därav anledningen till bloggtorkan. Ibland blir jag glad åt rena rama barnsligheter. På torsdag ska jag undervisa om konditionsträning för högstadieungdomar i Bergsjö. Tror att det blir två lektioner och jag har blivit ombedd att ta med mig ett utdrag från Belastningsregistret. Regler är till för att följas - alla ska behandlas lika konsekvent och även jag ska bevisa att jag inte är kriminell och skadlig för det uppväxande släktet i kommunen. Men f-n vet vad jag kan hitta på under två lektioner!?

Jag är medveten om att kommunenens lärosäte måste hålla sin rygg fri mot det granskande Skolverket.

Apropå något helt annat så läste jag en annan rolig historia:

"Nu har forskarna äntligen kommit på varför män som ligger på rygg snarkar...det beror på att pungen ramlar ner över rövhålet och täpper till ventilationen"

Ha det så gott, lev väl och le...

Innebandytränaren i Skåne tycker jag inte särskilt synd om, däremot har jag en viss medkänsla för grabbarna i laget som har drabbats av en ytterst kompetent idiot.

Jag har varit i Kramfors och ägnat ett antal timmar åt att lära tjejer att kasta in en boll i ett nät som omges av en träram. Således har vi ägnat åt oss existentiella problemlösningar.

Motståndarlaget tar time-out, domaren blåser av matchen och spelarna samlas. Då jag, för stunden, saknar handbollsrelaterad kreativitet så drar jag historien om kaninen som återuppstod från det döda:

”Åkaren Hansson åker hem till lunch, frugan är på jobbet och barnen i skolan. Hansson ser att

grinden till grannbarnens kaninbur står vidöppen. Till sin förskräckelse upptäcker han att

familjens stövare ruskar om en livlös kanin.

Hansson drabbas av panik och drar iväg till Hudiksvalls zoologiska butik och köper en, bildligt,

snarlik kanin som han i raketfart kastar in i grannens kaninbur

Senare på eftermiddagen knackar grannen på dörren hos Hansson med en sjövild blick.

-Vet du va som har hänt Hansson?

-Ehh....näää.....svarar han...

-Ungarnas kanin dog igår och jag grävde ner den därborta i hörnet intill din tomt.

-Ehh...Hansson hostar till....

-Och vet du vad f-n som har hänt …. kaninen har grävt sig upp och sprungit tillbaka

till kaninburen.... de e helt otroligt...”

Med ett lätt leende på läpparna dunkar tjejerna några bollar till i mål.

Nu ska, även jag, likt den skånska innebandytränaren använda mig av ett bildspråk i försvarsarbetet.

”LEVANDE DÖDA KANINEN” kommer att innebära att vi växlar från en tillbakalutad passivitet

till ett överdrivet offensivt försvarsarbete.

Då jag är farsa till fyra döttrar så har jag försökt att lära dem något om oss män.

När en kille uttrycker följande:

-JAG tycker att du borde ….. att du ska ….. borde inte ..etc …

Då ska du sticka och dra. Du har sprungit på en kille som vill härska och styra över dig.

I handbollens anfallsspel ska jag introducera ett nytt uttryck: ”GUD OCH EKORRE”

Vad det innebär får jag anledning att återkomma till.

I en medvetet travesterande ton inbjudes ni till ett musikaliskt stycke som hämtat från innebandyföreningens tränarmöte ..... 00.00 till 03.15. 

Vid köksbordet sitter den 15-åriga dottern och konverserar med sin farfar. Farsgubben är på sitt 86:e levnadsår och har, för ett par dagar sedan, genomgått en laserbehandling mot starr. Det kan vara anledningen till att han inte reflekterar över att samtalet blir inspelat.

Dessförinnan har vi samlats kring köksbordet och alla är samlade. Den näst äldsta dottern befinner sig på köksbordet, visserligen instängd i datorn och Skypandes från Australien.

Farfar har ett klockrent intellekt och minne och berättar:

Vi hade konfirmationsundervisningen i Pajala i februari 1941. Sirener ljuder och vi flyr till älvbrinken, ryska bombplan fäller sin last över Pajala. De flesta bomberna fälls kring kyrkan. Sprängbomberna orsakar stora hål där de slår ner. Och i snön blir det halvmeterstora hål av brandbomberna och snön smälter ända ner till marken.

   

Dottern för anteckningar med papper och penna samtidigt som mobilen spelar in konversationen. Jag kan inte låta bli att reflektera över spänningen i farsgubbens berättelse i förhållande till innehållet i dessa triviala vardagliga reflektioner på Facebook.

It´s a difference between Facebook and Lifebook – tänker jag – fast på svenska.

Sonen nämner, som i förbifarten, att de har varit med jobbet i Västindien i 14 dagar. Mycket har förändrats mellan farsgubben och min son. Som 14-åring upplevde jag gruvarbetarstrejken i Malmfälten 1969. Tusentals gruvarbetare gick genom Kiruna den smällkalla dagen. De gick skuldra vid skuldra och det enda som hördes var knarrandet mellan vinterstövlarna och snön. Som grabbar upplevde vi en oerhörd stolthet över våra fäder. De tog strid för en anständig arbetsmiljö.

Farfar berättar vidare:

Hösten 1944 satt vi vid Torneälvens strand och såg när nazisterna retirerade från Finland. På andra sidan älven flydde våra finska vänner över älven, nazisterna sköt efter dem och brände ner deras gårdar och sköt ihjäl boskapen. Tyskarna tillämpade den brända jordens taktik

   

Jag är glad med att det finns någon som fortfarande är intresserad av att få ta del av en levnadsbeskrivning som är, något längre, än den senaste uppdateringen av ett dygn på Facebook.

Det är bara att gå på som förut som om ingenting har hänt, det är bara att stå på och se ut som man har glömt varifrån man kom.....

Det är underbart att min gamla Norrbottens-depressionism är modern bland vissa ungdomar.

Tittade på TV där en yngre nationalekonom författat en bok om sina möten med massmördare – slutsatserna och författarens uppsyn hedrade verkligen depressionismen.

Och alla dessa unga kvinnor som är offer för omständigheterna. Ni är verkliga föredömen för nydepressionismen.

Jajamensan..........människan är alltid ett offer för omständigheterna, så jävligt är det. 

Merparten i min familj är rubbad på något sätt:

Min hustru kan sällan se något negativt hos medmänniskor. Jag irriterar mig rätt ofta på att hon hittar förmildrande förklaringar hos kompetenta jubelidioter.

Ska jag gå omkring och tänka postivt om idioter så kryper det något oerhört i kroppen och jag uppnår absolut ingen sinnesro av att gå omkring utan att ta konflikter.

En av ungarna visade – under en period – hedervärda drag. Allt tok som de övriga syskonen ställde till med var hustruns fel. Hon hade nämligen fött dem ….. men även det har runnit ur ungen.

Och för mig är det fullständigt obegripligt att kidsen flyttar ifrån Nordanstig till – Gud vet allting.

Att gå i medvind är farligt, då kan man tappa fotfästet. Nej och åter nej till positivism – vi är gjorda för att gå i motvind.

Jag käkade lunch med en yngre företagare här i Gnarp och undrade hur han kunde vara så positiv och placera – Bygg och Trä – loggan mot Stationsvägen. Den borde vändas mot järnvägen och skogen istället. Länge leve Turistbyrån i Jättendal som har vänt skylten ifrån E4:an – i sann nydepressionistisk anda. Inte ska turismen marknadsföras ditåt där alla passerar. I äkta anda har skylten vänts mot lokaltrafiken till och från Jättendal.

Och att skolungarna ska utestängas från bibblan i Gnarp på skoltid, det är verkligen att föra arvet vidare.

Jag får citera en av mina husgudar i klippet nedan – jag bävar verkligen för den här obehagliga positivismen – den får verkligen inte breda ut sig.

Unga kvinnor, fisintellektuella författare, nationalekonomer och lokalpolitiker........stå på er och fortsätt att kämpa mot den här otrevliga positivismen.

Jag känner nästan hemlängtan till Kiruna - kan inte solen gå ner under horisonten och låta dagen bli till natt.  

 

Grundskolorna lyckas inte tillräckligt bra med att ge eleverna kunskap och politikerna är bekymrade över att alltför många elever saknar nödvändiga färdigheter för att få godkända betyg efter nian.

Nordanstig agerar strategiskt när de ska spara pengar.

Skolan i Gnarp har ett bibliotek och i vår kommun är det fullt logiskt att lärarna och eleverna inte har tillträde till bibblan – på skoltid. I Nordanstig har vi inte förstått sambandet mellan läskunnighet och prestationer i skolan.

Det är få förunnat att enbart få formulera visioner utan krav på resultat. Det finns en instans som kan liknas vid en orienterare som hittar alla kontroller på kartan men är helt vilse i den verkliga terrängen och ingen ifrågasätter den som inte får kartan att överensstämma med verkligheten.

Den instansen är Nordanstigs Utveckling.

Jag är heller inte särskilt imponerad över vår förmåga att rekrytera rätt ledare som ska belysa konsekvenserna av allehanda stolliga beslut. Denna inkompetens ska, delvis, finansieras genom nedskärningar som drabbar kidsen.

I Nordanstig förnekar vi oss inte när vi riktar kompassen i riktning mot framtida utveckling.

Nålen i kompassen snurrar hejvilt likt semaforerna på gamla Krylbo järnvägsstation.

Jag förstår att många av de med visioner tar tåget härifrån.

 

Det finns en lojalitet bland oss som jobbar inom sjukvården som påminner om den inom poliskåren vilket innebär att du inte ska kritisera kollegorna i branschen

Jag blir alltmer kritisk mot privatiseringen av sjukvården och det kan tyckas märkligt när jag själv är privatpraktiker.

Jag har tagit strid mot några Hälsocentraler i vårat område och Gudarna ska veta att jag har fått riktigt upprörda mail. Det är bra för jag har fått skriftliga bekräftelser på det jag beskriver - ingen kan påstå att jag överdriver.

Sedan vårdvalsreformen har jag märkt hur vissa Hälsocentraler, på ett oanständigt sätt, försöker att styra patienterna till sina verksamheter för att tjäna mer pengar. Till att börja med lutade jag och kollegan oss mot ryggstöden och lät det ske. Anledningen var att vi hade fullt upp med jobb och tog det piano.

Men nu får det vara nog! Gränsen blev nådd när en person med svåra smärtor, som dessutom behandlas inom psykiatrin, blir pressad av en doktor att frånsäga sig kontakten med oss. Påföljden blev att personen klappade ihop i nerverna pga av pressen.

En annan patient får förslaget att byta till en annan Hälsocentral för att personen har särskilda behov. På så sätt vill Hälsocentralsföretaget komma ifrån kostnaden.

Jag påstår inte att alla läkare har blivit räknenissar för att optimera vinsterna men vi är på väg i den riktningen.

Det får inte bli så att den som behöver mest hjälp ska bli likt en Svarte Petter som ingen vill ta hand om.

Jag kan inte låta bli att tänka på Hoola Bandoolas text om konfirmationsprästen som står och pekar mot det blå och ingen fattar om han visar vägen eller som försöker peka vartåt vinden blåser.

Och jag hoppas att våra politiker är medvetna om vad som sker inom sjukvården och att tjänstemännen på Landstinget som har till uppgift att granska gör sitt jobb.

Tyvärr kan vi inte ta för givet att sjukvården ser till just dina behov........andra behov prioriteras alltmer.