DEN KOMMUNALA TRYGGHETSZONEN

Ishotellet i Jukkasjärvi är en framgångs saga. Mina siffror är inte helt uppdaterade men omsättningen där landar kring 150 miljoner kronor. Enbart i Jukkasjärvi så har, grundaren, Yngve Bergqvist skapat över 100 arbetstillfällen.

En av talangerna som Bergqvist besitter är förmågan att omge sig med bra medarbetare. Ledaren är bekant med sina svaga sidor och rekryterar då personal med kompetens inom just dessa områden. Positionerna flyttas framåt och verksamheten utvecklas konstant.

Det finns goda exempel i Nordanstig i form av Mellanfjärden med teatern och restaurangen. De är utvecklingsorienterade och duktiga entreprenörer som skapar ett mervärde för kommunen.

I kommunala, statliga och landstingsdrivna verksamheter är det inte unikt att du uppnår en viss position av andra skäl än just kompetens inom området du ska vara drivande i.

De psykologiska mekanismerna är förutbestämda. Det blir obekvämt för ledaren att omge sig med medarbetare som genomskådar bristerna och undviker då att rekrytera rätt sorts personer. Mekanismen sprider sig som ringar på vattnet och genomsyrar organisationen och utvecklingen stagnerar.

När ledarskapet, under en längre tidsperiod, begränsas till ett antal personer knyts det vänskapsband i gruppen vilket i sig inte är fel.

Problemet är att det uppstår en sorts – hålla varandra om ryggen mentalitet – om rationella beslut måste genomdrivas som kan drabba gruppen. En sorts fredad trygghetzon har uppstått.

Nedskärningarna drabbar då de kommunala kärnverksamheterna som skola och äldreomsorg på behörigt avstånd från zonen.

I Nordanstig har jag ifrågasatt hur utvecklingsfrågorna har drivits. Ett stort antal miljoner har satsats i olika EU-projekt inom turism och näringslivs utveckling. Inte en enda av projektrapporterna imponerar och ingen har reagerat.

Orsaken till detta kan skyllas på de beskrivna mekanismerna. Det blir nämligen obekvämt att ta in någon som avslöjar den bristande kompetensen och som dessutom pekar på andra alternativ.

Vilka mekanismer möjliggör att en kommunalt finansierad turism bokning placeras hos en lokal näringsidkare. Har någon frågat sig om det finns några sk. vänskapszoner i beslutsprocessen mellan tjänstemän och näringsidkare som möjliggör förhållandet.

Det naturliga skulle vara att kommunens egen receptionspersonal skulle sköta bokningarna då de inte har något eget kommersiellt intresse i verksamheterna. Receptionen är idag helt bortrationaliserad och personalen uppsagd. De befann sig en bit ifrån trygghetszonen.

Lilla Norsjö i Västerbottens inland stiger som en komet i Fokus rankning över kommuner som det är bäst att bo i. Norsjö har plats nummer nio och Nordanstig ligger på 255:e plats av landets 290 kommuner. Däruötver brottas Norsjö med likartad problematik som Nordanstig.

När det gäller lärartäthet och skolutgifter ligger lilla Norsjö på tredje plats i landet!

Jag ifrågasätter inte att det är nödvändigt med nedskärningar i en krympande ekonomi.

Däremot är jag inte alltid övertygad om att nedskärningarna alltid drabbar verksamheter där det är mest motiverat och minst förlamande för Nordanstig.

Det finns anledning att tvivla.......

I  morse kom jag till min arbetsplats på Kulturstjärnan och fick inleda med att städa upp efter den internationella familjedagen.
Personligen har jag svårt att känna engagemang för politiska familje- och ungdomsarrangemang och det beror förmodligen på att jag börjar få lindriga paranoida drag. Oavsett vilket parti det är så är de nog bara ute och röstfiskar.

När jag gick där med sopkvasten bland ballonger, snören och penslar så blev jag irriterad och undrade om det här egentligen var mitt jobb. Jag slog ifrån mig tanken och intalade mig att jag också visar ett sorts familjepolitiskt engagemang. Inte för att det är mitt skräp, men ändå. 

Kollegorna och fastighetsskötarna sopade upp alla cigarettfimpar utanför Kulturstjärnan och jag tänkte fråga om de också kände sig engagerade. Innan jag hann formulera frågan så säger den ena av de två: -Fy fan… Jag tänker att det var klokt sagt och svarar: Ja, fy fan..

Ibland behövs det inte så många ord för att konversera.

Ja, jag börjar bli gammaldags i mina förhållningssätt i dessa tidevarv.

Å andra sidan kanske det är så att jag bara är trogen mina ideal.

Nåväl strunt i det jag vet inte vad som är värst: Att vara gammaldags eller att vara trogen sina ideal

I egenskap av idrottsledare reser jag en del med ungdomar och då hyr vi in oss i skol- och gympasalar. Det första jag gör är att besikta lokalerna tillsammans med lagets kapten. Kaptenen ska delegera ordningsuppgifterna till de övriga. Mina direktiv är enkla att förstå. Lokalerna ska vara i ett bättre skick när vi åker än när vi kom. 

Spelarna förstår att vi representerar en klubb och därför ska vi göra ett gott intryck.

Ibland blir jag fascinerad av rätt knepiga saker. Jag blir imponerad av Cirkusen när den kommer till stan, men inte av föreställningen som sådan. När de bygger upp anläggningen så går det verkligen fort och alla tycks veta exakt vad de ska göra. När den sista bilen rullar ut så ligger där bara en liten hög sågspån kvar, inte mer än det som ryms i en spade.

På Kulturstjärnan var det ett politiskt arrangemang och inte en Cirkus det är en jäkla skillnad ska du veta. Jag och Cirkusen är sannolikt alltför konservativa, retro och helt ute…….

Till helgen ska vi iväg till Hallsberg på en handbolls-cup med mina gammaldags ideal och den dag då mina och spelarnas vägar skiljs åt så hoppas jag att de ägnar en tanke åt följande: Var jag gammaldags, politiskt inkorrekt eller trogen mina ideal?

Och om spelarna någongång säger: -Att ibland var han fullständigt galen. Då tänker jag protestera och svara: - Bara lite, men engagerad.....

Lyss nu till dessa opolitiskt okristliga och enkla textrader som serveras här nedan och tänk efter: Vad är censmoralen i detta.....

Vi kan bli stressade av allehanda saker. En sak som många har svårt att hantera är förändringar och obekanta situationer. Det är orsaken till att jag helst vill ha platsen närmast nödbromsen när jag åker tåg.  Då får jag känslan av kontroll och det skapar trygghet.

Ibland blir jag förtjust av att stressa, för mig, obekanta människor. Förra veckan var jag på en bensinstation i Hudiksvall och fick för mig att prova ut läsglasögon. Specifikationen var att kunna läsa texten på en bärbar dator på tre meters avstånd. Vi har nämligen placerat datorn mellan TV:n och soffan och jag vill kunna ligga i soffan och ha koll på det som ungarna skriver och läser. Givetvis så sker spaningen diskret och för ungarna obemärkt.

Nåväl, på bensinstationen placerade jag avisen på en hylla och på rätt avstånd i förhållande till provglasögonen. Detta amatör optiska experiment drog ut på tiden och jag provade en ansenlig mängd glasögon innan jag upptäcker att en yngre man, två medelålders kvinnor och två tonåringar iakttog mig. Jag lät mig inte stressas av situationen, tvärtom, det var riktigt trivsamt att se hur konfunderade de blev. De hade drabbats av ett problem i form av en obekant situation. Jag log inåtvänt då jag tänkte på hur reaktionen kunde bli om jag gick fram till damerna och uttryckt mig ungefär såhär:  Hörru nini - om ni står där och glor ett tag till så ska ni tam e fan få se att apan dansar för er också.

I mina hemtrakter i Kiruna finns det en oerhört begåvad man och han avviker från normalen. Björn är nämligen CP-skadad och sitter i rullstol. Kompisgänget hade packat ner rullstolen i scooterpulkan och åkte upp till fjälls när de kommer på idén att köra ett sk. practikal joke med gästerna i en fjällstuga.

De packade upp rullstolen och lyfte Björn i stolen och smög med ekipaget nästan fram till stugan. Skotrarna smög de iväg med och en i gänget slängde en snöboll rätt på dörren till stugan och därefter gömde han sig bakom stugknuten. Dörren öppnas och turisten står inför en ny situation. Han ser en rullstolsburen och CP-skadad Björn, sitta i en rullstol med de karaktäristiskt vridande arm och huvudrörelserna på kalfjället invid Kebne.

Turisten ser ut som en nihilistiskt flegmatiskt fågelholk - helt stum. Efter en stund går han in i stugan och snart står där ytterliga fyra fågelholkar och glor. Situationen är helt obekant för dem.

Björn i rullstolen bryter tystnaden och dödläget med följande klassiska replik: -Kan ni inte hjälpa mig den sista biten, det har varit sånt jävla tungt före idag....

Ni som har tvångshandlingar som att ständigt städa och träna kanske egentligen lider av ångest. Ni kanske har ett kontrollbehov och stressas av förändringar. Eller så lider ni av en ständig jakt på att passa in i de sociala mallarna.

Följ då mitt råd, gå och köp er läsglasögon på en bensinmack.