Alla inlägg under juli 2009

Av Bengt Pantzare - 28 juli 2009 11:54

Det är viktigt med nya intryck – en tidigare chef uttryckte sig att tankeskärpan blir trubbig om vi inte utsätts för premiärer i livet, jag undrade vad han menade med premiärer.


Jern frågade om jag kom ihåg min första dag i skolan?

-Javisst, svarade jag.

Kommer du ihåg den 42:a skoldan?

-Nej, det gör jag inte.

Kommer du ihåg första gången du körde bil med ditt nya körkortet?

-Solklart

Minns du den fjärde gången du körde bil?

-Nej

Kommer du ihåg känslan och doften när du öppnade dörren till din första lägenhet?

-Yapp, det gör jag.


Och så där lät det.


Jag avundas ungarna på ett sätt:


En beskriver hur det var på en musikfestival i Tjeckien, massor av öl och dåligt med duschar. Och mest förvånande var att killarna inte slog varandra på käften.

Jag kommer också ihåg Tärendöholmen uppe i Tornedalen 1971, men då slog killarna varandra på käften


Den andra får nya intryck från Korsika och funderar på att dra vidare till Alperna efter sommarsäsongen.

Jag minns, mycket väl, sista arbetsdan på LKAB i jan 1978 innan jag drog iväg till Uppsala. För mig var det en lång resa.


Den tredje snackar omkull Ryanair nånstans i England, ett tåg som missas för att en järnvägsstation tar eld efter att ha träffats av blixten. Jag har minsann suttit i buss mellan Kiruna och Vardö uppe i nord Norge.


En fjärding som pendlar mellan Jättholmarna, Jättendal och Ponderosa.

Den femte är lycklig då hon är på sitt första ridläger i Knoppe. Sovsäcken, tandborsten och handduken är packad.


Men jag då, vad får jag för intryck? Jag läser nån bok när jag har semester, tidningarna plöjer jag igenom. Nej, det känns som att jag skulle behöva utsätta mig för nya premiärer.


Och förresten du som läser det här – ställ dig följande fråga:

När tänkte du din senaste tanke – som du aldrig tidigare har tänkt. Det är också en form av premiär.


Nej, det känns som att jag borde hitta på några premiärer eller söka upp sådana.


Jag har börjat fundera lite oftare på varför jag bloggar. Det måste ju finnas ett underliggande behov av att exponera någonting, kanske viljan av att försöka påverka något. Men i värsta fall så kan det vara något så trivialt som att visa att jag finns till.


En sak är då säker, alla som bloggar vill förmedla någonting. Tycka till och ha åsikter – det är givetvis lovvärt och tjusigt.


Men den här bloggcentralenen ger mig – med få undantag – inga premiärer. Tvärtom det är mest samma ältande med ytterst begränsad variation i innehållet.


Nej, det är lika inspirerande som att glo på vit målarfärg som torkar. Kan det inte komma in några fler som drar igång lite rajtan-tajtan. Jag skulle gärna se en rebellisk tant med massor av livserfarenhet och åsikter att dela med sig.


Det här om vardagens betraktelser börjar bli tämligen enahanda och trist.


Men jag tycker att det är gulligt med Gnarschpsengelska.

De e ändå so fucking booooooring trist....=( =( =( …... yö name it, år sooo..

I löve this text xD sorry for min stavning, he he he hö hö... xD xD...






















Av Bengt Pantzare - 23 juli 2009 01:44

I natt besannades min stora dröm – men lyckligtvis bara i  min dröm.


Jag fick nämligen ett konsultuppdrag för den kommunala näringslivsutvecklingens fromma. Äntligen hade nån fattat att utvecklingen måste vara flexibel och drivas aktivt. Det funkar inte så bra att ägna sig åt långbänksvisionerande över tio år, det var den nya insikten.


Sagt och gjort, vi drev igenom följande åtgärdsplaner under en odemokratiskt kort tid:


Kommunalskatten sänktes till 10 procent för de med årsinkomster över 12 miljoner. Incitamentet var att 12-taggarnas religion är att betala så lite skatt som möjligt.

Strategin blev en sk. femetta då landets mest snikna överklass flyttade hit. Stimulansåtgärden fick kommunens ekonomiansvariga att bada i pengar.


Tolvtaggarna köpte upp merparten av de lediga fastigheterna i Nordanstig.

Någon kom även på idén att instifta ett pris, nämligen: Årets fastighetsförbättrare.

Effekten blev att det uppstod ett race bland 12-taggarna ty alla ville ha trofén. Tävlingen gav upphov till en kollosal efterfrågan av hantverkare och dessutom bidrog allt detta till att ett nytt byggvaruhus uppfördes intill E4:an.


Ingen av dem vann för det gjorde nämligen Innergårn i Grängsjö. De hade inte byggt någon helikopterplatta på tomten och någon begåvad i juryn uttryckte de förlösande orden att; -vi måste värna om det genuina i vår lilla kommun.


Ett annat genidrag var att det bildades en fond där medel avsattes för att stimulera ungarna till att plugga. Varenda kille som gick ut nian med +200 poäng fick välja mellan en fyrhjulig motorcykel och en scooter och tjejerna fick ett internationellt ticket-set för att resa ut och vidga sina vyer.


Förbehållet var dock att de skulle genomgå kursen: Gör Dig själv – var Dig själv samt att de aldrig mer skulle besöka eller plagiera LolitaBellas ytligt vardagligt meningslösa betraktelser.


Effekten blev över förväntan och Skolverket pekade på Nordanstig som framtidens kunskapscenter.


Givetvis så hade vi även ett bedrägligt uppsåt. Vi övertalade några fotochickistiska tjejer med färgat hår, bombastiska byster samt putande läppar att ställa upp med sina excentriska attribut.


De fotograferades och vi hyrde in en spökskrivare med beteendevetenskaplig kunskap. Skrivaren lyckades lura 70 procent av landets ungdomar att besöka sajten. Spöket fick inte skriva alltför begåvat och innehållet fick vara mer ytligt än djupt. Stavfel och grammatiska fel var legalt.


Den stora sensationen var att spökskrivaren lyckades med konststycket att skapa ett stort intresse där hon även beskrev sina dagliga tarmtömningar. Där angavs såväl konsistens som mängd med tillhörade dagliga fotografier för att framhäva nyanserna av den vardagliga skiten.

Ämnet fick kultstatus och landets alla LolitaBellor plagierade konceptet – och ingen använde, någonsin, uttrycket SKITBLOGG.


På detta sätt skapades en ny företagsamhet – ty ibland är det tillåtet att slå mynt av det tveksamt innehållsrika.


Leastadianismen fick sitt fotfäste i Gnarp. En rekryteringskampanj i Karesuando blev framgångsrik vilket bidrog till en ökad inflyttning från landets norra regioner.

Någon hade insett att det var rätt målgrupp för inhämtande av statliga medel.

Familjeplanering är nämligen inte Laestadianismens starkaste gren. Preventiva skydd, i alla dess former, betraktas som en synd ty varje nytt barn är Guds gåva.


Fyra dygn per år planerades det för, strypt elförsörjning, och i maskopi med handeln tog kondomerna slut just de dygnen.


Som ni förstår så stegrades nativiteten i Nordanstig med toppar fyra gånger årligen.


Wahlmans tyger fick en ökad omsättning då kvinnorna själva sydde sina långa kjolar och varje annan form av estetisk utsmyckning betraktades som synd. Försäljningen av gardintyger minskade dock då gardiner benämns som – Djävulens kjolar.


Det uppstod vissa spänningar då KD arrangerade sina kvinnoestetiska arrangemang i Gnarpsviljan. Detta ansågs som ogudaktigt och angränsade till det perversa av de nyinflyttade.


De Laestadianism männen var dock inte mer än män. Detta uppmärksammades när olycksfallsstatistiken visade att cykelolyckorna ökade för, inflyttade, äldre medelålders män efter Bergevägen. Ty de var helt ovana att se så många kvinnor i figursydda kläder med sensuell makeup vid högmässotid.


Utvärderingen visade att skatteintäkterna, inflyttningen och studieresultaten samt att IT-företagsamheten ökade.


Merparten av landets kommuner, trossamfund, politiska partier, universitetsfakulteter och landets LolitaBellor önskade att ta del av det nya framångskonceptet.


Barriärerna mellan det mer fåfänga samfundet och det asketiska löstes upp alltmer med en ökad tolerans och förståelse. Nativiteten ökade ytterligare och det älskades och sjöngs i varje buske.


En stor mängd nya konstellationer kunde iakttas när det dansades, vilt och glatt, framför scenen i samband med MidSwede Nats.


En vältalig inflyttad Buddist från Tibet hade skapat ytterligare ett samfund som utgick ifrån människans godhet och mindre från dess dubbelmoralistiska attribut.


Tolerans blev det mest använda ordet i Nordanstig – toleransens kommun blev ett begrepp i Sverige.


Bastulokalerna i Gällsta och Gränsfors blev populära utflycktsmål bland adeln i den Skandinaviska gay-kulturen.


Under hela processen skapades även en nytt icke partipolitiskt synsätt.


Ett parti såg till att saker och ting genomfördes. Den andra bidrog inte med så mycket men iakttog förloppet med intresse. Det tredje undrade vad det var som hade hänt – när allt det redan hade förändrats.


Och om nån jävel inte kände utav kreativitetens stormande vindar så utgick utropet från de nylurade och frälstes minareter – lägg dig på spikmattan så löses alla problem.


Halleluja och tamefan så de svängde.





Av Bengt Pantzare - 16 juli 2009 23:01

I Jukkasjärvi finns det ett berg som heter Puimunen som jag har en speciell relation till.


Från toppen kan man se hur Torneälven klyver den mäktiga dalgången i sitt flöde ner mot havet. Om vintern bryts råvarorna till Icehotel från samma älv där bottensedimentet skapar isens unika blågrönklara lyster.


Det finns även en löprunda kring berget på dryga milen och den sista kvartens löpning är det en grym och konstant uppförsbacke.

För ett antal år sedan matchade jag tiderna mot föregående års. Det har jag slutat med och numera är enda målsättningen att orka ta mig runt banan med ett anständigt löpsteg.


Ni som har tävlingsidrottat förstår den här speciella beskrivningen av trötthetskänslan:

Den när musklerna börjar att domna utav nerifrån och uppåt samtidigt som huden knottrar sig. Lungorna och hjärtat arbetar maximalt och tunnelseendet inträder. Det ger den härliga känslan av att hjärnan bestämmer över kroppens trötthetssignaler, musklerna och hjärtat skriker om att du ska ge upp. Men viljan övervinner signalerna och du fortsätter att kämpa dig framåt.


Den här känslan lyckas jag mobilisera en gång per år. I det avseendet avundas jag troende människor som – förmodligen – upplever stadiet i sin sk. likotous varje söndag.


I förrgår slogs jag av tanken att detta kanske, ändå är, en form av sk. gubbomani. Översatt till svenska så blir det – gubbe med mani - och därigenom föga glamoröst.


Jag har ett särskilt minne av gubbar med mani. Det här utspelades på Bollnäs sjukhus i början av -80 talet. Bakgrunden var att jag blev ordinerad en cystoskopiundersökning. I praktiken innebär det att doktorn kör upp ett instrument genom urinröret och hela vägen till urinblåsan.


Jag låg i en säng som rullades in i ett stort undersökningsrum och var, av förståeliga skäl, livrädd inför denna föga osensuella undersökning. Där låg åtta gubbar före mig och samtliga var betydligt äldre och utredningerna hade blivit vardagsmat för dem.


En av gubbarna lyfte upp huvudet från kudden och frågade mig med en myndig stämma:


-Är det första gången för dig?

-Ja, svarade jag med en darrning på rösten.


När det uppdagades att jag skulle förlora min - cystoskopiska svendom - tog det hus i helvete bland gubbjävlarna.

Den ena historien var värre än den andra och ett par av gubbarna gav målande beskrivningar av det som nu väntade mig.


Orsaken till undersökningen var att jag hade pinkat stora mängder blod samma morgon varvid, förståndiga, individer i min omgivningning hade transporterat mig till sjukhuset.


Kvällen innan hade jag varit ut på en träningsrunda med K-G Nissén, Tomas Ottosson och Kent Nordlöf. KG sprang i A-landslaget på 800 och 1500 meter och deltog i EM i Athén. Tomas var bland de 90 bästa på Vasaloppet och äldre bror till den mer kända skidåkaren Jan Ottosson. Nordlöf var hockeymålvakt i Bollnäs och vi som kan idrott känner till att målvakter har ett speciellt psyke.


Rundan var på 18 kilometer och jag tog i för hårt, så till den milda grad att några blodkärl i njurarna brast. Därutav blodpinkandet med påföljande cystoskopi.


Jag lyckades i vart fall hänga med KG och Tomas..........skämtade jag med överläkaren.


Utifrån doktorns ansiktsuttryck förstod jag att vi inte hade samma slags humor.


-Nästa gång brister ett av dina blodkärl – HÄR! Uttryckte sig överläkaren och

 riktade sitt pekfinger mot min panna. MEN DET FATTAR VÄL INTE DU!?


Givetvis försöker jag att analysera bakgrundsmekanismerna till denna årligen återkommande och riskfyllda semesterritual. Känslan är den samma som när jag simmar ut på farligt djupt vatten – funkar inte min fysiologi så drunknar jag.


Senare i höst planerar vi för att hälsa på en av döttrarna som jobbar i Korsika. Nedanför Citadellet i Calvi finns en hög klippa där man kan dyka ner i havet. När vi var där 1982 så tordes jag inte dyka från klippan. För tio år sedan avstod jag, då var jag skendräktig för att hustrun väntade den senast födda dottern.


Om vi kommer dit så tänker jag dyka från klippan.....


Och vad är anledningen till den här barnsliga och befängda driften?


Bästa svaret kan nog ges genom följande skildring:


I Kebnekaise finns en topp som bergsklättrare brukar bestiga och därigenom tror de sig ha uppnått en speciell status.


De här männen – från överklassen – kommer till Ladjojaurestugan vid Kebne efter en klättring. Där i stugan sitter Henko som finner ett nöje i att iaktta turisterna och klättrarna när de kommer till stugan i sina påkostade klätterutrustningar.


En av klättrarna stegar fram till Henko och sträcker ut sin hand mot Tolpagorme toppen och utbrister med ett drygt leende över läpparna:


-Nu har viiiii  bestigit – den där toppen – och du som har bott här  h e l a 

 ditt  liv har väl också bestigit toppen många gånger.....!?


Henrik iakttar klättraren: Från de påkostade Gortex kängorna, över de figursydda vatten- och vindtäta orange färgade byxorna, den speciella vattenflaskan upphängd i den svindyra svångremmen. Vidare över den exklusiva bomullsskjortan i en vattenbeständig impregnering och slutligen till den speciella hatten med det Chicago-inspirerade brättet.


Därefter tar Henko till orda och svarar:


-Jo, jag har bott här hela mitt liv, men inte fan har jag haft något ärende

 dit.


Därefter vänder han ryggen emot klättraren och släpper en tydligt ljudlig fjärt...... punkt slut....


Det enda jag vet är att styrkan kommer från mig och inte från någon annan. Kanske är det svaret på den tillfredsställande upplevelsen ..... eller ... 


Den känslan är kanske de troendes upplevelse, med skillnaden att de har en ställföreträdande som ger dem styrkan.


I min föreställningsvärld är det jag som verkställer styrkeskapandet, tror jag.

















Skapa flashcards