Ofta litar jag till min intuition men reaktionerna kan bli, så in i Vitaborg, skruvade. Ibland reagerar jag som en ivrig jakthund och andra gånger likt en flegmatisk kinesisk tempelhund.

Jag får anledning att återuppväcka ett särskilt minne. Min första bil köpte jag 1975, en grön SAAB V4. Hösten 1989 funderade jag på att byta upp mig till en något bättre bil – så fungerar en tempelhund – tiden från tanke till handling är oändligt lång.

Härvidlag är undertecknad lik Nordanstigs kommun, saker och ting får nämligen bero. Snart är det ett år sedan jag ansökte om stöd för en handikappanpassad hiss till Kulturstjärnan – OCH JAG HAR FORTFARANDE INTE FÅTT NÅGOT SVAR.

Just när jag skrev dessa rader så slog jakthundsinstinkten till i mig. Men som tempelhund fortsätter jag att ha tålamod och väntar på svaret. Ibland funderar jag på om det kan finnas schizofrena drag i mig.

Nåväl, vi återgår till hösten 1989. Vi väntade det andra barnet. Den, då lätt rultige, civilingenjörs kandidaten och förstfödde hade behagat att komma fram ur modern förhållandevis snabbt. Det var orsaken till att jag införskaffade mig en Opel herrgårdsvagn med en 2 liters motor. Tanken var att vi kanske måste åka in till BB i en, icke oväsentligt, hög fart..

Intuitivt förberedde jag mig och bäddade bilen, fällde ner säten och madrasserade med filtar, slutligen parkerade jag bilen på ett sådant sätt att hustrun med ett steg kunde kliva ut från huset och lägga sig ner i bilen.

Morgonen efter gick vattnet och jakthunden intog mina sinnen. Ut från huset, in i bilen, full gas och fokus i riktning mot Hudik. Bilen flög över järnvägsövergången vid Åsen och vid landningsögonblicket slog värkarna till.

Värkarna tilltog och vid Jättendal bromsade jag in och förberedde mig på att bistå vid förlossningen. Snabbt repeterade jag tillvägagångssättet när jag varit behjälplig med att förlösa kalvar ty jag saknade erfarenhet av att förlösa människobarn.

För dotterns skull är det gott att jag slapp assistera då hustrun ordnade med alla praktiska detaljer vid utträdet till jordelivet (som observant läsare så funderar du varför jag inte skriver; -vid uträdet från moderlivet). Filtar fanns och när jag hörde barnet skrika mycket högljutt förstod jag att avkomman var livsduglig med fria luftvägar och kraft i lungorna.

I det ögonblicket passerar en långtradare och chauffören ser vad som har hänt och förmodligen meddelar han via kommunikationsnätet att det kommer en röd Opel som kör fort i riktning mot Hudiksvall.

Varenda långtradare på E4:an körde ut på vägrenen så fort de såg ekipaget i backspegeln, och varje chaufför blinkade med helljusen och jag tog det som en lyckönskan och det kändes värmande.

Det är en annan historia, men när vi kör in oanmälda på akutmottagningen. Jag kan förstå att personalen kanske blev rädda för mig när jag försökte öppna en låst dörr.

Den här killen på akuten i Sundsvall fick, med rätta, en del beröm när han sydde sitt finger då han blev less på att vänta. Å andra sidan, att uppsöka akuten för att sy sitt finger med tre stygn, förefaller mig rätt fjolligt i förhållande till att föda barn på E4:an.

Apropå dottern så uttryckte jag mig för 21 år sedan att hon förmodligen kommer att ha bråttom i livet och så tycks det vara då mycket ska hinnas med.

Nu drar artonåringen också vidare, som de två äldsta också har gjort. Lite vemodigt är det förstås att de inte har bestämt sig för att – för resten av livet – bosätta sig nära mor och far och nöja sig med det som en tempelhund känner sig tillfreds med, nämligen att sitta vid templets port och glo.

Idag träffade jag en engagerad morfar som var överlycklig då ett av hans barnbarn agerat likt en jakthund, hon hade jagat sig fram till ett arbete i en annan del av världen.

Det finns hopp om Nordanstig men då måste alla tempelhundar ut från högkvarteret och att vi, nångång framledes, får tillbaks någon av dessa karaktärer med jakthundsinstinkten i sig.

Men avslutningsvis kära barn och ungdomar: Ni måste göra det ….. just det …. ni måste göra det själva …. leva era egna liv det måste ni göra själva ….

Dottern spräckte en del av gommen och slet lös en framtand med rötter och allt på Himlabadet i Sundsvall. På akuten fick döttrarna veta att de fått en stor mängd skadade från badet.

Jag ringer upp platschefen och säkerhetsansvarig och ifrågasätter anläggningens rutiner gällande säkerhet. Mellan raderna får jag känslan av att de inte tycks inse riskerna. Hade dottern fått smällen mot tinningen så törs jag inte tänka på vad som hade kunnat hända. I mitt arbete har jag träffat på ungdomar som fått bestående hjärnskador efter olyckor.

Av den anledningen kontaktar jag ST. Vi skulle mått dåligt om vi, längre fram, fått höra att någon fått skall- och hjärnskador när vi hade kunnat förhindra det.

Nu har de stängt åkattraktionen – tack och lov.

Jag får en otäck association till filmen Hajen. Borgmästaren ville mörka att det var farligt att bada ty det skulle bli färre besökare och därigenom påverka ekonomin.

Kan det vara så att Himlabadets ansvariga reagerade likadant. Ville de mörka olycksfallsriskerna för att inte skrämma bort besökarna och minska omsättningen?

Jag har ytterligare en fundering. Ska kommunen vara tillsynsmyndighet för att förebygga och förhindra olycksfall – även i sitt dotterbolag?

Nu har jag tagit reda på - hur man tar reda på - hur man får ett redigt svar från Försäkringskassan gällande utlandsvård för tandskadade då den skadade är inställd på att jobba i Frankrike.

Försäkringskassan har många problem och nu har jag lärt mig att - Försäkringskassan - inte riktigt vet själva vem de ska hänvisa till - inom Försäkringskassan. Och då blir du som kund, milt uttryck, lite vilsen.

Men skam den som ger sig.

Idag blev jag uppringd av en mycket förståndig handläggare från Visby som förklarade sakernas tillstånd gällande regelverket - så nu kan Försäkringskassan fråga mig om de inte vet vem de ska fråga i den egna organisationen.

Nu gäller det att ha uthållighet och få fram en del handlingar från Folktandvården och dessutom begärs handlingar från den franska motsvarigheten till Folktandvården.

Och en sak till, handlingarna ska därefter lämnas in hos Försäkringskassan och, därtill, hos den franska motsvarigheten till Försäkringskassan.

Så följ mitt råd - är du vetgirig och vill lära dig en massa nya rutiner - och telefonprata med massor av människor:

Då ska du åka i vattenruschbanor, vara tjurigt envis och inte konflikträdd.

Det är sällan hela familjen är samlad. Fn är samtliga döttrar hemma. Den äldsta ska hålla sig inom landets gränser och stationera sig i Uppsala i hela fyra månader. Artonåringen är på G och flaxar med vingarna och har begåvats med körkort.

Igår var en kompis med hustru på besök och döttrarna beskrev, ogenerat, hur – pappa – har uppfostrat oss. För tydlighetens skull så meddelas att jag är pappan.

Nåväl, artonåringen förtäljer att när syrrorna hamnade i konflikt så lät jag dem lösa problemen utan inblandning. Oftast löstes konflikterna – enligt henne – genom att de slogs. Det var inte några feminina problemlösningar utan de slog varann på käften så att det sprutade blod ur näsorna.

Visserligen har jag läst lite psykologi men har insett att jag inte besitter särskilda talanger i ämnet utan erkänner en alltför stor tilltro till mer primitiva analyser.

Jag och döttrarna umgås genom att mäta krafterna med löprundor. Artonåringen har hämtat sig bra efter en fotoperation och besitter en viss löptalang.

Jag tål bara inte att hamna på efterkälken utan kör med psykologisk krigföring under 45 minuters löpning. Medvetet så ökar jag tempot, håller igen, drar på och springer på ett oerhört irriterande sätt.

Detta stressar och irriterar motståndaren och jag har bara ett enda syfte med strategin – att inte hamna på efterkälken.

Den äldre är under uppbyggnad och jag inser att ytterligare efter två veckors träning så måste jag införa någon psykologisk krigföring för att inte hamna efter.

Tioåringen följde med oss på träningsrundan ikväll, givetvis cyklande. Vi följde en skogsstig. Minstingen körde omkull och föll handlöst ner i en hoper av brännässlor.

Jag får nästan dåligt samvete så här – ett par timmar – senare över min reaktion.

Jag och äldsta dottern springer vidare utan att hjälpa den drabbade som brottas med cykeln i brännässlorna. Det är självklart att hon ska uthärda obehaget och cykla ifatt oss vilket hon givetvis gör.

Den som är född -96 lät meddela att hon funderade på att åka till Sundsvall och hälsa på två killkompisar! Då tog det hus i helvete och jag lät meddela: Aldrig i livet – du ska vara hemma.

Svaret från -96:an lät inte dröja: Du bestämmer inte över mitt liv.

Jag lät bli att meddela att hon fortfarande är omyndig och blev kvar hemma.

Hon får – liksom de äldre systrarna – bjuda hem killkompisarna. Men Gudarna ska veta att de inte får det lätt. Jag sätter mig surmulet några meter ifrån de unga herrarna och spänner blicken i dem.

Okej, jag erkänner utan omsvep, att min attityd kan uppfattas som lite macho och tveksamt feminint och väldigt opsykologiskt ur ett genusperspektiv.

Å andra sidan så trivs jag med människor som är öppna och raka. En kort stubin åtföljt av en snabbt övergående smäll är ändå att föredra före långsinthet.

Nej, fyfasen, för pliserade kjolar, märkesskor, outfits och överklasskärring manér hos unga kvinnor och tjejer.