Jag skulle käka på Berggården idag och blev inbjuden till ett föredrag som Svenskt Näringliv hade. Som någon i församligen uttryckte sig så var det - gräddan av Nordanstigs näringsliv - som lyssnade. Den stund jag lyssnade så var det inte särskilt imponerande. Inga relevanta diskussioner som vad vi bör satsa på och hur vi ska göra det. Och så blir det när det saknas en tillväxtplan. Å tredje sidan tillhör jag inte gräddan av näringslivet i Nordanstig. 

Rankning fungerar i idrott och den stämmer oftast bra med slutresultaten. Bland skidåkare så hamnar de rankade oftast högt upp i den slutgiltiga resultatlistan.

Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimat är det lite annorlunda med. Förra året placerade sig Överkalix och Åsele som nummer 8 resp. 10 över lägst arbetslöshet. I Näringslivs rankningen hamnar de dock på plats 274 respektive 281. Det är underligt att kommuner som tillhör svenska eliten i arbete trots det rankas som att ha Sveriges absolut sämsta företagsklimat.

Sundbyberg rankades som tia i företagsklimat men tillhörde bottengruppen med hög arbetslöshet.

Vad är det man mäter då? Svaret är att den mäter företagares subjektiva åsikter. Problemet är att, även betraktat som en åsiktsundersökning, blir det värdelöst då svarsfrekvensen är låg. Få inkomna svar gör att mätningen inte blir trovärdig och det är också anledningen till att kommuner åker upp och ner i de här mätningarna.

Svenskt Näringsliv får oförtjänt mycket publicitet och fungerar bra som opinionsbildare. De kommunala näringslivs enheterna anpassar sig till dåliga mätningar och tappar fokus på verklig tillväxt.

Nordanstig bedöms ha en mycket stor potential inom turism och besöksnäring. Företrädarna möjliggjorde att Sörfjärdens camping omvandlades till en sommarkoloni.

Det krävs en lokal tillväxt plan för att förhindra så här stolliga beslut, det duger inte att lyfta upp fingret och känna vartåt vindarna blåser, och utifrån detta, formulera luddiga visioner.

Och nästa år kommer den här mätningen igen - och ingenting har hänt.

Utanför jobbet ser jag Gnarps framtidshopp mätandes cirkus 50 – 100 cm höjd över havet och iklädda lysande västar. Sällskapet förflyttar sig framåt i två snöräta led i långsam marschtakt hållandes i ett långt rep.

Tanken slår mig – det här ser ut som ett gäng fångar från Alcatraz-fängelset ute på rastvandring.

 Först och sist i ledet går fångvaktarna, ursäkta, förskolelärarna.

Jadå jag förstår säkerhetsaspekterna….....svårt att hålla reda på.............och trafiken..........men ändå, tanken känns kittlande.

Tänk om några av kidsen hade varit kreativa. I mitt inre ser jag ungarna rymma från repet, hoppa över häcken och gömma sig där i väntan på Sundsvalls-bussen. De kapar bussen med slangbellor som vapen och ropar till chauffören:

-Tjör oss till Sundsvall, vi har rymt vi å e Gnarpsandar !!!!

Vilket nöje det hade varit att få ringa till förskolan och meddela att jag sett några ungar som rymt och kapat Sundsvalls-bussen.

Den avvikelserapporten hade jag minsann velat läsa.

Storyn håller samma nivå som det kända postrånet utanför huvudstaden. Rånarna rusar in och skriker till kunder och personal:

- Lägg er på mage, annars skjuter vi!!

Alla kastar sig på mage utan gamlingen i käpp, stapplandes haltar han sig fram till rånaren och trycker kryckan hårt mot hans mage och väser:

- Pojkjävel passa rej ja e hemlig agent!!

Hustrun ligger på mage och ropar i ett irriterat tonfall:

- Helvete Evert, du e inte hemlig agent du e senil dement !!

Näst äldsta dottern har varit på själslig rening i Malmfälten. Under en vecka har hon umgåtts med sin farfar, en 85-årig fd gruvarbetare, och har träffat gamla renskötare från Nikkaluokta och Laimoviken. Det gläder mig att hon vill åka upp igen och dokumentera mötena.

Annars lider jag med kvinnor i åldrarna 15-34 år. De blir hjärntvättade att ha vissa sorts kläder och skor, använda en viss sorts hårschampo och Gud vet allting?

Sitter och slökollar på Eurovisions schlagern och konstaterar att programpresentatören tränar på gym och att killarna är mainstreamade då håret står rätt upp som sockervaddar. Det är hårresande roligt att se.

Kollar lite på bebisbloggar, jag haft fem stycken. Alltså, inte bebisbloggar utan bebisar. Jag hade aldrig hunnit med att ha ungar och blogga, tur att man var efter sin tid.

De behöver de senaste; - barnvagnarna, - bästa babygymmen, - snyggaste skorna och kläderna, - och ännu mer leksaker. Och när de har vuxit ur prylarna så behöver de ännu mer grejer och det är en absolut nödvändighet för att fostras in i entreprenörsrollen typ - bloggerskan Blondibella. 

Apropå högstadietjejerna, borde vi inte införa en sminkfri dag varje vecka för att de ska bli mer bekanta med att vara utan smink. Tjejerna är upptagna med att studera varandra och det är därför de sminkar sig.

Vi föräldrar borde anmäla tjejerna till en avprogramering, de borde få åka upp till Lappland och umgås med genuina människor.

Alla  högstadietjejer borde få hjälp att analysera texten i Aretha Franklins tolking av A Natural woman.

Yngsta dottern ska – liksom många andra - delta i Kustkampen i friidrott.

Följande dialog utspelar sig vid köksbordet:

- Vilken gren ska du tävla i ?

- Jag ska springa 300 meter.

- Du har väl aldrig sprungit 300 meter – varför springer du inte 60 meter istället?

- Just därför!!

Jag inser att vi betraktar idrott på lite olika sätt och från skilda perspektiv.

Det gick rätt så bra för Kirunabon Pekka Lindmark i idrottskarriären – trots eller tack vare – en avslappnad attityd.

Kommer ihåg de nostalgiska fotbollsmatcherna på grusplanen Halmia i Kiruna.

Vi spelade 7-manna fotboll, jag spelade med brottarna och Pekka med borrarna. Jobbarkompisarna till borrarna kom upp från gruvan i arbetskläder för att se matcherna – LKAB tordes inte protestera. Matchen blåstes igång och Lindmark sprang in i straffområdet och där bosatte han sig under hela matchen, dock en duktig avslutare med snabbt tillslag och hård i kroppen.

Förresten en sak till: Vi spelade en match mot finska gruvbyggare och på den tiden var jag rätt så snabb och hörde följande direktiv från motståndarnas bänk – på finska:

- Får du inte tag på den djäveln så sparka han i lungan !!!!

Nu ska jag ut och jogga – ha det.

En favorit i repris:

Vi fick några härliga skiddagar i hemtrakterna och det är en speciell känsla att komma upp på fjället och andas in doften av atlantvinden från västsidan.

Det händer mycket i Kiruna och gruvan äter, bildligt, upp staden. Sprickbildningarna i berget drar sig närmare stadskärnan.

Vi kommer hem efter en natts sömn på tåget och packar undan skidor, pjäxor och diverse kläder. Jag sätter mig i vardagsrummet och frågar hustrun och döttrarna om vad det är som doftar illa.

En fundering är om det ligger en kvarglömd disktrasa under nån soffa eller nåt liknande. Själv funderar jag på om det ligger en ruttnade råtta i rummet som katterna har dräpt.

För ett antal år sedan låg jag i badkaret och kände en oerhört frän sötsur liklukt. När jag inspekterade under badkaret låg där ett ruttet råttlik.

Nåväl, en av döttrarna kommer in i rummet, med ett utpräglat luktsinne och ett par inandningar styr hon stegen fram till mig där jag sitter med fötterna på soffbordet, pekar med hela handen på mig och med ett roat ansiktsuttryck meddelas jag följande:

-Pappa, vet du vad?

Jag tittar upp förvånat och undrar vad det är?

-Ta av dig strumporna!!!

Mycket riktigt så har jag bytt strumpor men råkade ta på mig de nyligen uppackade efter skidåkningen – en gång till.

Tur att man har lite självironi.

Verkligheten är den att jag ser illa sedan ett antal år, och olyckligtvis så är det även sämre ställt med hörseln. Det är dock tröstefullt att ungarna hävdar att jag bara hör det jag vill höra.

Men det bär i väg riktigt utför när man har börjat att lukta illa – utan att märka det själv.