Vid köksbordet sitter den 15-åriga dottern och konverserar med sin farfar. Farsgubben är på sitt 86:e levnadsår och har, för ett par dagar sedan, genomgått en laserbehandling mot starr. Det kan vara anledningen till att han inte reflekterar över att samtalet blir inspelat.

Dessförinnan har vi samlats kring köksbordet och alla är samlade. Den näst äldsta dottern befinner sig på köksbordet, visserligen instängd i datorn och Skypandes från Australien.

Farfar har ett klockrent intellekt och minne och berättar:

Vi hade konfirmationsundervisningen i Pajala i februari 1941. Sirener ljuder och vi flyr till älvbrinken, ryska bombplan fäller sin last över Pajala. De flesta bomberna fälls kring kyrkan. Sprängbomberna orsakar stora hål där de slår ner. Och i snön blir det halvmeterstora hål av brandbomberna och snön smälter ända ner till marken.

Dottern för anteckningar med papper och penna samtidigt som mobilen spelar in konversationen. Jag kan inte låta bli att reflektera över spänningen i farsgubbens berättelse i förhållande till innehållet i dessa triviala vardagliga reflektioner på Facebook.

It´s a difference between Facebook and Lifebook – tänker jag – fast på svenska.

Sonen nämner, som i förbifarten, att de har varit med jobbet i Västindien i 14 dagar. Mycket har förändrats mellan farsgubben och min son. Som 14-åring upplevde jag gruvarbetarstrejken i Malmfälten 1969. Tusentals gruvarbetare gick genom Kiruna den smällkalla dagen. De gick skuldra vid skuldra och det enda som hördes var knarrandet mellan vinterstövlarna och snön. Som grabbar upplevde vi en oerhörd stolthet över våra fäder. De tog strid för en anständig arbetsmiljö.

Farfar berättar vidare:

Hösten 1944 satt vi vid Torneälvens strand och såg när nazisterna retirerade från Finland. På andra sidan älven flydde våra finska vänner över älven, nazisterna sköt efter dem och brände ner deras gårdar och sköt ihjäl boskapen. Tyskarna tillämpade den brända jordens taktik

Jag är glad med att det finns någon som fortfarande är intresserad av att få ta del av en levnadsbeskrivning som är, något längre, än den senaste uppdateringen av ett dygn på Facebook.

Det är bara att gå på som förut som om ingenting har hänt, det är bara att stå på och se ut som man har glömt varifrån man kom.....

Det är underbart att min gamla Norrbottens-depressionism är modern bland vissa ungdomar.

Tittade på TV där en yngre nationalekonom författat en bok om sina möten med massmördare – slutsatserna och författarens uppsyn hedrade verkligen depressionismen.

Och alla dessa unga kvinnor som är offer för omständigheterna. Ni är verkliga föredömen för nydepressionismen.

Jajamensan..........människan är alltid ett offer för omständigheterna, så jävligt är det. 

Merparten i min familj är rubbad på något sätt:

Min hustru kan sällan se något negativt hos medmänniskor. Jag irriterar mig rätt ofta på att hon hittar förmildrande förklaringar hos kompetenta jubelidioter.

Ska jag gå omkring och tänka postivt om idioter så kryper det något oerhört i kroppen och jag uppnår absolut ingen sinnesro av att gå omkring utan att ta konflikter.

En av ungarna visade – under en period – hedervärda drag. Allt tok som de övriga syskonen ställde till med var hustruns fel. Hon hade nämligen fött dem ….. men även det har runnit ur ungen.

Och för mig är det fullständigt obegripligt att kidsen flyttar ifrån Nordanstig till – Gud vet allting.

Att gå i medvind är farligt, då kan man tappa fotfästet. Nej och åter nej till positivism – vi är gjorda för att gå i motvind.

Jag käkade lunch med en yngre företagare här i Gnarp och undrade hur han kunde vara så positiv och placera – Bygg och Trä – loggan mot Stationsvägen. Den borde vändas mot järnvägen och skogen istället. Länge leve Turistbyrån i Jättendal som har vänt skylten ifrån E4:an – i sann nydepressionistisk anda. Inte ska turismen marknadsföras ditåt där alla passerar. I äkta anda har skylten vänts mot lokaltrafiken till och från Jättendal.

Och att skolungarna ska utestängas från bibblan i Gnarp på skoltid, det är verkligen att föra arvet vidare.

Jag får citera en av mina husgudar i klippet nedan – jag bävar verkligen för den här obehagliga positivismen – den får verkligen inte breda ut sig.

Unga kvinnor, fisintellektuella författare, nationalekonomer och lokalpolitiker........stå på er och fortsätt att kämpa mot den här otrevliga positivismen.

Jag känner nästan hemlängtan till Kiruna - kan inte solen gå ner under horisonten och låta dagen bli till natt.  

Grundskolorna lyckas inte tillräckligt bra med att ge eleverna kunskap och politikerna är bekymrade över att alltför många elever saknar nödvändiga färdigheter för att få godkända betyg efter nian.

Nordanstig agerar strategiskt när de ska spara pengar.

Skolan i Gnarp har ett bibliotek och i vår kommun är det fullt logiskt att lärarna och eleverna inte har tillträde till bibblan – på skoltid. I Nordanstig har vi inte förstått sambandet mellan läskunnighet och prestationer i skolan.

Det är få förunnat att enbart få formulera visioner utan krav på resultat. Det finns en instans som kan liknas vid en orienterare som hittar alla kontroller på kartan men är helt vilse i den verkliga terrängen och ingen ifrågasätter den som inte får kartan att överensstämma med verkligheten.

Den instansen är Nordanstigs Utveckling.

Jag är heller inte särskilt imponerad över vår förmåga att rekrytera rätt ledare som ska belysa konsekvenserna av allehanda stolliga beslut. Denna inkompetens ska, delvis, finansieras genom nedskärningar som drabbar kidsen.

I Nordanstig förnekar vi oss inte när vi riktar kompassen i riktning mot framtida utveckling.

Nålen i kompassen snurrar hejvilt likt semaforerna på gamla Krylbo järnvägsstation.

Jag förstår att många av de med visioner tar tåget härifrån.

Det finns en lojalitet bland oss som jobbar inom sjukvården som påminner om den inom poliskåren vilket innebär att du inte ska kritisera kollegorna i branschen

Jag blir alltmer kritisk mot privatiseringen av sjukvården och det kan tyckas märkligt när jag själv är privatpraktiker.

Jag har tagit strid mot några Hälsocentraler i vårat område och Gudarna ska veta att jag har fått riktigt upprörda mail. Det är bra för jag har fått skriftliga bekräftelser på det jag beskriver - ingen kan påstå att jag överdriver.

Sedan vårdvalsreformen har jag märkt hur vissa Hälsocentraler, på ett oanständigt sätt, försöker att styra patienterna till sina verksamheter för att tjäna mer pengar. Till att börja med lutade jag och kollegan oss mot ryggstöden och lät det ske. Anledningen var att vi hade fullt upp med jobb och tog det piano.

Men nu får det vara nog! Gränsen blev nådd när en person med svåra smärtor, som dessutom behandlas inom psykiatrin, blir pressad av en doktor att frånsäga sig kontakten med oss. Påföljden blev att personen klappade ihop i nerverna pga av pressen.

En annan patient får förslaget att byta till en annan Hälsocentral för att personen har särskilda behov. På så sätt vill Hälsocentralsföretaget komma ifrån kostnaden.

Jag påstår inte att alla läkare har blivit räknenissar för att optimera vinsterna men vi är på väg i den riktningen.

Det får inte bli så att den som behöver mest hjälp ska bli likt en Svarte Petter som ingen vill ta hand om.

Jag kan inte låta bli att tänka på Hoola Bandoolas text om konfirmationsprästen som står och pekar mot det blå och ingen fattar om han visar vägen eller som försöker peka vartåt vinden blåser.

Och jag hoppas att våra politiker är medvetna om vad som sker inom sjukvården och att tjänstemännen på Landstinget som har till uppgift att granska gör sitt jobb.

Tyvärr kan vi inte ta för givet att sjukvården ser till just dina behov........andra behov prioriteras alltmer.

Jag hade besök av en kompis som också flyttat från Malmfälten och då från Gällivare vilket satte fart på mina associationer.

Kiruna ligger cirkus 11 mil norr om Gällivare/Malmberget. Såväl Kiruna som Malmberget har AIF klubbar (Arbetarnas Idrottsförening). Kiruna var oftast lite bättre än Malmberget i det mesta. Kiruna AIF hade lag i dåvarande allsvenskan, såväl, i hockey som handboll. Föreningarna producerade landslagsmän i handboll, hockey och tyngdlyftning. Vi Kirunabor var/är alltid lite bättre - och därigenom - drygare än Malmbergarna. Trots rivaliteten har det alltid funnits en hatkärlek mellan medlemmarna.

Jag vill beskriva en kul anekdot om Malmfältsandan:

Det smäller till ett par gånger på min dörr till mottagningen i Hudiksvall - märk väl - det är ingen som knackar på som vanligt folk.

Jag öppnar dörren och där står en gubbe på 80+ och blänger distinkt på mig.

- Är det du som är Pantzare från Kiruna?

- Ehh .... ja .... svarar jag något överaskat ...

- Jag kan ge mig fan att du är en dryg AIF:are också !!?

- Det kan du ge dig fan på, svarar jag.

- Kan du ge mig en tid ?

- Aldrig i livet, svarar jag ..... men kan inte hålla mig för skratt ...

Det visar sig att mannen har flyttat ner från Malmberget till Hudiksvall och vill ha lite hjälp mot krämpor.

Idag är vi mer som polare än som sjukgymnast och patient.

Jag tar tillfället i akt att bjuda på lite finkultur från Malmfälten och Radio Gällivare:

Det var en lättsammare variant och här kommer en något djupare betraktelse från samma region. Samerna kände en vanmakt när Vattenfall byggde de stora vattenmagasinen och skövlade marken och stränderna för de renskötande samerna tillika Sveriges urbefolkning.

Den här semestern hade jag en idé om att introducera fjällvandring för de yngre i familjen. En dagsetapp utan tung packning, mygg, sura gummistövlar och blöt myrmark. 

   Riksgränsen på den svenska sidan

Nåväl, det är en fantastisk morgon och fjället visar sig från sin absolut bästa sida, solen skiner från en klarblå himmel när vi utgår ifrån Riksgränsens högfjällsplatå och tar sikte mot fjorden på den norska sidan – en lätt vandring på 18 km och de sista 6 km är fallhöjden 500 meter till Rombaksbotten.

Första rasten på fjället norr om Riksgränsen. 

Vyerna är storslagna och i vissa avseenden påminner det om ett fantasifullt sagolandskap. Långt där nere kan vi skönja doften av Atlanten.

Ett antal timmar senare når vi slutligen Rombaksbotten och kommer fram till bryggan där båten till Narvik utgår ifrån. Två mountainbike cyklister hade tänkt sig samma sak men vi konstaterar att idag går det inte någon båt.

   Rombak nere vid fjordens slut

Jag bekymrar mig över den yngsta dottern och inser att det bara finns två alternativ. Att ringa sjöräddningen känns lite väl dramatiskt.

Å andra sidan blickar jag upp mot fjället och 500 meters stigning på drygt en halv mils vandring när vi redan gått 18 km – det känns inte helt schysst.

   Kontroll av skavsår

Långt däruppe ligger malmbanan och det är 6.5 km till stationen i Katteratt. Vi måste få stopp på ett malmtåg och – förhoppningsvis – få lift tillbaka till Riksgränsen. Ledningscentralen för malmtågen på svenska sidan förstår mitt problem och hänvisar oss till de norska kollegorna i Narvik.

Jag förklarar den prekära situationen för norrmännen – de insisterar på att kontakta en annan ledningscentral som hämtar nödställda – med utgångspunkt från min yngsta dotter. Vi har varesig tält och provianten är bara planerad för enkelresan. Men vädret är fint.

Jag tar beslut om att vi ska gå till Katteratt, 6.5 km upp på fjället med 500 meters stigning. Norska malmbaneledningen ska ringa inom en timma. De ska stoppa ett malmtåg och jag ska ringa direkt när vi kommit fram meddelas det.

   Sista rasten och förberedelse inför de sista två kilometrarna - glädje blandat med trötthet

En sista kort paus och vi bestämmer oss för att hålla ett högt tempo. När vi kommer upp fiskar jag upp mobilen och meddelar att vi är framme. Glatt meddelar mannen på andra sidan linjen:

Ett persontåg från Narvik är en timma försenat och anländer om tre minuter och ha en fortsatt go tur!!!

Alla är trötta – ingen har gnällt. Vi har gått över 25 km och de yngsta säger att:

-Orkar ju mer än man kan tro ….. längtar redan till nästa fjällvandring.

Foton: Sabina Pantzare

publicerade utan tillstånd

Och slutligen - min sentimentala ådra:

Ta mig fan – jag börjar inse att världen är rund och marknadsekonomin sund. Företaget Samres sköter färdtjänsten för över 100 kommuner i Sverige. De ska starta en beställningscentral i Dakar och företaget är glada över att kunna bidra med att skapa jobb i Afrika och det är väl bra – så tänker jag också.

Upphandlingen av sådana här tjänster styrs av ett regelverk som PÅSTÅS gynna oss skattebetalare – så heter det. Det billigaste alternativet ska vinna och klart – som korvspad – att lönekostnaderna i Afrika inte är högre än de i Sverige.

Det som stör mig är att Landstingsdirektörerna i landet har fått en löneökning på 80% de senaste tio åren. Medellönen för en kommunchef har ökat från 44500 kr till 67000 kr – lönen för en arbetare har ökat med 6000kr under samma period.

Jag kan se att chefer i olika positioner bara ser fördelar med offentlig upphandling.

Jag kan se en annan – mer – komisk problematik i förfarandet. Senegaleserna är säkert välutbildade och får undervisning i svenska men vilket problem det blir med dialekterna. Tänk dig när en upphetsad och arg rasistisk pensionär i Skåne – på dialekt – skäller ut Afrikanen. Alla språkförbistringar kan ändå löses med improvisationsförmåga.

Min farmors modersmål var Tornedalsfinska. Tjuren på gården hade blivit sjuk varvid veterinären kallades till den sjuke. Problemet var att veterinären var nyutexaminerad och förstod inte mycket av språket – samtidigt som min farmor hade stora begränsningar i svenska språkets vokabulär.

Den har blivit sjuk … ehh …. (farmor hittade inte ordet TJUR på svenska och fortsätter) … den ser ut som en ko fast med k*k …..

Jag skulle käka på Berggården idag och blev inbjuden till ett föredrag som Svenskt Näringliv hade. Som någon i församligen uttryckte sig så var det - gräddan av Nordanstigs näringsliv - som lyssnade. Den stund jag lyssnade så var det inte särskilt imponerande. Inga relevanta diskussioner som vad vi bör satsa på och hur vi ska göra det. Och så blir det när det saknas en tillväxtplan. Å tredje sidan tillhör jag inte gräddan av näringslivet i Nordanstig. 

Rankning fungerar i idrott och den stämmer oftast bra med slutresultaten. Bland skidåkare så hamnar de rankade oftast högt upp i den slutgiltiga resultatlistan.

Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimat är det lite annorlunda med. Förra året placerade sig Överkalix och Åsele som nummer 8 resp. 10 över lägst arbetslöshet. I Näringslivs rankningen hamnar de dock på plats 274 respektive 281. Det är underligt att kommuner som tillhör svenska eliten i arbete trots det rankas som att ha Sveriges absolut sämsta företagsklimat.

Sundbyberg rankades som tia i företagsklimat men tillhörde bottengruppen med hög arbetslöshet.

Vad är det man mäter då? Svaret är att den mäter företagares subjektiva åsikter. Problemet är att, även betraktat som en åsiktsundersökning, blir det värdelöst då svarsfrekvensen är låg. Få inkomna svar gör att mätningen inte blir trovärdig och det är också anledningen till att kommuner åker upp och ner i de här mätningarna.

Svenskt Näringsliv får oförtjänt mycket publicitet och fungerar bra som opinionsbildare. De kommunala näringslivs enheterna anpassar sig till dåliga mätningar och tappar fokus på verklig tillväxt.

Nordanstig bedöms ha en mycket stor potential inom turism och besöksnäring. Företrädarna möjliggjorde att Sörfjärdens camping omvandlades till en sommarkoloni.

Det krävs en lokal tillväxt plan för att förhindra så här stolliga beslut, det duger inte att lyfta upp fingret och känna vartåt vindarna blåser, och utifrån detta, formulera luddiga visioner.

Och nästa år kommer den här mätningen igen - och ingenting har hänt.