Senaste inläggen

Av Bengt Pantzare - 31 oktober 2010 21:37

Bergsjögården söker ett bidrag på 16.000:- för att fullfölja samarbetet med tjänsterna till Företagarföreningen och Nordanstigs Utveckling.


Min fråga är följande: Vad exakt är det pengarna ska användas till? Företagareföreningens ordförande har ju varit chef på Nordanstigs Utveckling så det kan väl inte vara särskilt komplexa samarbetstjänster.


Å andra sidan kan det ju vara så att Bergsjögården ska förmedla kontakter mellan dessa organisatoriska giganter och Gud Fader själv och då kan jag förstå att det kostar.


Samtidigt läser jag att de högsta organisatoriska cheferna utfört en SWOT - analys. Där framkommer att Bergsjögården inte lyckas samla ihop stålar för att gå runt av egen hand.


Så här ligger det till: En tjänstemannagrupp har, tillsammans, med Nordanstigs Utveckling och organisationens tidigare chef ingått en pakt med syfte att stärka Bergsjögårdens finanser.
De försöker nu dupera politikerna att ta ett sådant beslut med hjälp av SWOT analyser och engagemang för kulturens utveckling i Nordanstig.


Jag tror inte att politikerna är så dumma att de sväljer detta bete. Vem i hela friden kan se det klarsynta i att EN ideell förening ska ikläda sig myndighetsrollen att styra kulturdebatten för hela kommunen.


Däremot är det helt rätt med satsningarna på djurterapi. Alla ungar som sitter sömndruckna på Gnarps skola och väntar på busstransport till Bergsjö kommer säkert att må bättre om de får umgås med djur innan avfärden till Den Nya Skolan.


Tror du att ledningsgruppen är intresserad av någon SWOT-analys av effekterna när ungarna ska drivas upp långt innan soluppgången?


Vad är anledningen till att ledningsgruppen inte gjort en lika engagerad analys gällande konsekvenserna av den kommande skolorganisationen?



Varför har inte ledningsgruppen gjort en analys av möjligheterna inom natur- och/eller idrottsturism?


Vad är anledningen till att den inte finns en utvecklingsplan för Norrlands vackraste kustremsa på den östra delen?


Vi riktar hela tiden fokus på fel saker - hoppas att den nya ministären ser till att göra en riktigt jävla bra analys av kompetensen hos alla dessa analytiker.


Om jag fick bli ett djur för en dag - då skulle jag välja att bli en varg - och då skulle jag minsann vara terapeut för ledningen i vår eminenta kommun.
Vargar kan vara brutalt tydliga och det är den terapi som behövs i den här kommunen.


Nej, för min del så har jag sett tillräckligt mycket för att se vad som är värt nånting och vad som bara är gammalt skrot.

http://open.spotify.com/track/25loe6gIlXmbOm6zMrUoO9






Av Bengt Pantzare - 13 oktober 2010 21:29

Igår väckte jag frågan, inte för att det berör mig, men en investmentgrupp har visat intresse av att förvärva två fastigheter i Gnarp. Den ena är ICA-Stjärnan, Stationsvägen 29 och den andra är Gnarpsbadens festplats.


Jag skulle inte blogga om detta utan gruppens godkännande.


Kunskap finns om den oklara juridiken kring Gnarpsbadens festplats men visionen är följande:


Uppförandet av ett mindre hotell med restaurang och ett antal andelsstugor inom det begränsade området. Byggnaderna ska vara låga och harmoniera med skog och hav.

Berggården visar framfötterna och jag rekommenderar gruppen att hörsamma deras intresse av driva restaurangverksamheten under högsäsongen.


I det här sammanhanget var det inte särskilt begåvat att kommunen inte såg möjligheterna att utveckla campingen genom att hitta en entreprenör inom besöksnäringen.


Nu när finanskrisen tycks ha passerat och konjunkturerna vänder så finns det intresse av att placera riskvilligt kapital och sådant finns det gott om.


En marknadsanalys, visserligen ofullständig, visar ett stort befolkningstal i upptagningsområdet inom restiden av en dag. Det tar sig betydligt snabbare att nå Gnarp från Stockholm och Mälardalen, dessutom kommer restiderna att förkortas ytterligare. Utöver detta så ska Trondheims regionen inkluderas i området.


Givetvis är jag medveten om svårigheterna i samband med utvecklingsprojekt. Saker och ting måste förankras med ömsesidigt hänsynstagande för att minska riskerna för konflikter.


Till den nya ministären kan jag kan förmedla hög kompetens till utvecklingsarbete i Nordanstig. De arbetar enbart prestationsbaserat. Uppdragsgivaren Nordanstig anger vad som ska uppnås och till vilken kostnad. Om målen inte uppfyllts utgår heller ingen ersättning.


Detta blir betydligt effektivare och billigare än löpande kostnader för ett obefintligt utvecklingsarbete mot luddiga visioner.





Av Bengt Pantzare - 10 oktober 2010 21:35

Skolverket verkar för att vi som föräldrar och elever kan jämföra hur bra skolor är i förhållande till varandra. Jämförelserna är en nyttig läsning och ett klokt ledarskap för skolorna i Nordanstig borde helt enkelt plagiera det som framgångsrika skolor åstadkommer.


Nu vet vi att personalen i Centralskolan, Bergsjö inte är säkra på att skolan är anpassad för fler elever. Det tål att lyssnas på när kritiken kommer från, de verkliga experterna, nämligen personalen på arbetsplatsen.


Istället för öppenhet kräver överordnade ett yttrandeförbud av dem som känner till fakta, om åsikterna kommer fram så tycks det störa den tilltänkta beslutsprocessen.


Tänk nu efter! I vilka kulturer beläggs sanningssägare med yttrandeförbud. Jag känner till att det förekommer i Kina, Nordkorea och Burma.



Översatt från byråkratsvenska heter det att Nordanstigs vetenskapliga grupp har sammanställt en  K U L T U R A N A L Y S  men allmänheten är så korkad så att rådet måste bearbeta materialet innan de kan förklara sakernas tillstånd för oss som inte förstår oss på  K U L T U R A N A L Y S E R.


Kommunchefen borde verka för en ökad öppenhet. Intrycket blir att tjänstemännen döljer fakta för allmänheten som kan verka negativt för deras önskade beslutsprocess. Kommunen borde istället agera som Skolverket, nämligen för en ökad öppenhet.


Den här stilen gagnar inte förtroendet för tjänstemän och politiker och

olyckligtvis så gagnar det heller inte barnens framtida utveckling.


Av Bengt Pantzare - 18 september 2010 00:15

Ungefär 1400 personer tar sitt liv varje år. Antalet självmord är tre gånger högre jämfört med antalet som dör i trafiken. Det positiva är att självmorden har minskat drastiskt – men inte bland ungdomar.


Många förskolelärare vittnar om att de har sett tecken på problem och, olyckligtvis, inte förvånats över det som har skett.


Håll med om att du ställer dig med tyngden på hälarna och tycker att ämnet är jobbigt och så känner jag också.


Vad jag vill komma åt är vad den allmänpolitiska debatten riktar fokus emot. Diskussioner har riktats mot burkaförbud, eller inte, på skolor. Vad jag har förstått så är inte detta ett problem i verkligheten ty varken lärare eller elever går omkring i denna klädsel särskilt ofta.


Ställ detta problem i förhållande till följande frågeställning:


Hur många självmord bland tonåringar kunde förebyggas om vi gav attan i att spara på skolhälsovården, ungdomsgårdar och föreningsverksamhet riktade mot ungdomar.

Det här borde vara mycket viktigare att diskutera om än burkaförbudets vara eller inte vara.


Politikerna är inte sämre människor än vad jag och du är. Däremot tror jag att fokus blir snedvridet för att de påverkas att bli populistiska för att jag och du är korkade. Naturligtvis underlättar det för oss att tjattra om burkaförbud istället för verkliga problem.


När jag en gång dör lägg mig inte i nån grav där varken jag eller nån har glädje av. Jag donerar mina lemmar och organ, men jag vill gärna få bestämma till vem dom ska. Ta mina ögon till nån som inte ser och gärna till nån låtsasliberal.

(Euskefeurat)


Och så har vi den lokalpolitiska debatten och högstadiet ska placeras i Harmånger och/eller Bergsjö.

För mig spelar det ingen roll var skolan placeras, huvudsaken är att skolan presterar resultat.


Resultat uppnås bara om politiker, skolledning och lärare drar åt samma håll och det här ifrågasätter ingen. Det naturliga är att skippa det blockpolitiska tänkandet och ta gemensamma beslut över lång tid och över blockpolitiken.


Och hur ska vi göra då?


Mitt svar är att plagiera de kommuner i Norrbottens glesbygd som presterar toppresultat.


Så enkelt är det om vi är klarsynta.


Och våra partipolitiska lokala debatter bromsar upp denna självklara utveckling.

Vartenda politiskt parti vill göra intryck av att vara liberala men jag ställer mig tveksam.


Och återigen får jag citera Euskefeurat:


När jag en gång dör lägg mig inte i nån grav där varken jag eller nån har glädje av. Jag donerar mina lemmar och organ, men jag vill gärna få bestämma till vem dom ska. Ta mina ögon till nån som inte ser och gärna till nån låtsasliberal.




Av Bengt Pantzare - 2 september 2010 22:39

I natt flög jag i en farkost och såg flera obebodda skogsområden, ända från Pääjärvi i Pajala till Kölsjön utanför Hassela och plötsligt såg jag visioner inför slutspurten i det kommunala valet.


Den folkpartistiske läraren föreslog att livet borde bli bättre för de översvämningsdrabbade i Pakistan. Nordanstig skulle tillsammans med generalsekreterare Ban Ki-Moon (chef i bank i moon, översatt chief i månbanken) rita en fyrkant i lagom storlek nordväst om Hassela i de obebyggda skogarna.


Sossarna bidrog med bidrag till starthjälp för starta eget kurser för de, från Pakistan, invandrade nysvenskarna eller nynordanstigsborna.


Moderaterna lovade införa en fri marknadsekonomi i den lilla regionen. Handel av lokalproducerade Pakistanska livsmedel med Nordanstigska influenser kryddade i Holländsk tappning borde locka kunder från Västerbotten i norr till Mälardalen i söder. Allt till priset av subventionerade arbetsgivaravgifter.


Kristdemokraterna bistod med hjälp till en tempelbyggnad i anslutning till korset på berget i Hassela.


Sverigedemokraterna påverkade Vägverket att bygga en modifierad form av autobahn från Hassela till E4:an. Ty de ansåg att nazismen hade sympatiska drag och hänvisade till att Adolf byggde liknande vägar ner mot medelhavet från Riket.


Pakistanierna visade sig ha god hand med djur och skapade en frizon för alla bortskrämda vargar från stormakten Nordanstig vilket, i sig, bidrog till en invasion av individer från De Gröna från Tyskland. Senare den hösten uppstod dock handgemäng mellan De Grönas ultradjurrättsaktivister och de lokala älgjägarna i samband med den återkommande jakten av de hornbeklädda djuren.


Inom tre år skulle Nordanstigs eleverna placera sig på topp 3 i de nationella proven. De nynordanstigska föräldrarna skulle uppmuntra sina barn till stordåd ty de skulle snabbt inse nyttan av studier. Precis som barnen till invandrade vietnameser presterar på universiteten i USA.


De nynordanstigska ungdomarna skulle säkerligen inrikta sig på livets väsentligheter istället för att vara helt upptagna av att leva för att – de plötsligt kan bli fotograferade. Det måste vara ett heltidsarbete att alltid gå omkring och - fejsa upp sitt nylle – till oigenkännlighet. Och allt detta för att man kan faktiskt råka bli fotograferad.


De Pakistanska ungdomarna startade sedemera en företagsamhet inom den internationella mjukvaruutvecklingen. Och våra infödda ungdomar gick omkring, upptagna av att vara, fotochitisktiskt anpassade – utifall de skulle bli fotograferade. Samtidigt blev deras hjärnceller dysfunktionella då den fullaste killen och tjejen ansågs stå högst i rangordning.


Och vad gör vi åt det – lilla Du ...


Av Bengt Pantzare - 27 augusti 2010 21:51


Ofta litar jag till min intuition men reaktionerna kan bli, så in i Vitaborg, skruvade. Ibland reagerar jag som en ivrig jakthund och andra gånger likt en flegmatisk kinesisk tempelhund.


Jag får anledning att återuppväcka ett särskilt minne. Min första bil köpte jag 1975, en grön SAAB V4. Hösten 1989 funderade jag på att byta upp mig till en något bättre bil – så fungerar en tempelhund – tiden från tanke till handling är oändligt lång.


Härvidlag är undertecknad lik Nordanstigs kommun, saker och ting får nämligen bero. Snart är det ett år sedan jag ansökte om stöd för en handikappanpassad hiss till Kulturstjärnan – OCH JAG HAR FORTFARANDE INTE FÅTT NÅGOT SVAR.


Just när jag skrev dessa rader så slog jakthundsinstinkten till i mig. Men som tempelhund fortsätter jag att ha tålamod och väntar på svaret. Ibland funderar jag på om det kan finnas schizofrena drag i mig.


Nåväl, vi återgår till hösten 1989. Vi väntade det andra barnet. Den, då lätt rultige, civilingenjörs kandidaten och förstfödde hade behagat att komma fram ur modern förhållandevis snabbt. Det var orsaken till att jag införskaffade mig en Opel herrgårdsvagn med en 2 liters motor. Tanken var att vi kanske måste åka in till BB i en, icke oväsentligt, hög fart..



 

Intuitivt förberedde jag mig och bäddade bilen, fällde ner säten och madrasserade med filtar, slutligen parkerade jag bilen på ett sådant sätt att hustrun med ett steg kunde kliva ut från huset och lägga sig ner i bilen.


Morgonen efter gick vattnet och jakthunden intog mina sinnen. Ut från huset, in i bilen, full gas och fokus i riktning mot Hudik. Bilen flög över järnvägsövergången vid Åsen och vid landningsögonblicket slog värkarna till.


Värkarna tilltog och vid Jättendal bromsade jag in och förberedde mig på att bistå vid förlossningen. Snabbt repeterade jag tillvägagångssättet när jag varit behjälplig med att förlösa kalvar ty jag saknade erfarenhet av att förlösa människobarn.


För dotterns skull är det gott att jag slapp assistera då hustrun ordnade med alla praktiska detaljer vid utträdet till jordelivet (som observant läsare så funderar du varför jag inte skriver; -vid uträdet från moderlivet). Filtar fanns och när jag hörde barnet skrika mycket högljutt förstod jag att avkomman var livsduglig med fria luftvägar och kraft i lungorna.


I det ögonblicket passerar en långtradare och chauffören ser vad som har hänt och förmodligen meddelar han via kommunikationsnätet att det kommer en röd Opel som kör fort i riktning mot Hudiksvall.

Varenda långtradare på E4:an körde ut på vägrenen så fort de såg ekipaget i backspegeln, och varje chaufför blinkade med helljusen och jag tog det som en lyckönskan och det kändes värmande.


Det är en annan historia, men när vi kör in oanmälda på akutmottagningen. Jag kan förstå att personalen kanske blev rädda för mig när jag försökte öppna en låst dörr.


Den här killen på akuten i Sundsvall fick, med rätta, en del beröm när han sydde sitt finger då han blev less på att vänta. Å andra sidan, att uppsöka akuten för att sy sitt finger med tre stygn, förefaller mig rätt fjolligt i förhållande till att föda barn på E4:an.


Apropå dottern så uttryckte jag mig för 21 år sedan att hon förmodligen kommer att ha bråttom i livet och så tycks det vara då mycket ska hinnas med.


Nu drar artonåringen också vidare, som de två äldsta också har gjort. Lite vemodigt är det förstås att de inte har bestämt sig för att – för resten av livet – bosätta sig nära mor och far och nöja sig med det som en tempelhund känner sig tillfreds med, nämligen att sitta vid templets port och glo.


Idag träffade jag en engagerad morfar som var överlycklig då ett av hans barnbarn agerat likt en jakthund, hon hade jagat sig fram till ett arbete i en annan del av världen.


Det finns hopp om Nordanstig men då måste alla tempelhundar ut från högkvarteret och att vi, nångång framledes, får tillbaks någon av dessa karaktärer med jakthundsinstinkten i sig.


Men avslutningsvis kära barn och ungdomar: Ni måste göra det ….. just det …. ni måste göra det själva …. leva era egna liv det måste ni göra själva ….



Av Bengt Pantzare - 24 augusti 2010 22:27

Dottern spräckte en del av gommen och slet lös en framtand med rötter och allt på Himlabadet i Sundsvall. På akuten fick döttrarna veta att de fått en stor mängd skadade från badet.


Jag ringer upp platschefen och säkerhetsansvarig och ifrågasätter anläggningens rutiner gällande säkerhet. Mellan raderna får jag känslan av att de inte tycks inse riskerna. Hade dottern fått smällen mot tinningen så törs jag inte tänka på vad som hade kunnat hända. I mitt arbete har jag träffat på ungdomar som fått bestående hjärnskador efter olyckor.


Av den anledningen kontaktar jag ST. Vi skulle mått dåligt om vi, längre fram, fått höra att någon fått skall- och hjärnskador när vi hade kunnat förhindra det.


Nu har de stängt åkattraktionen – tack och lov.


Jag får en otäck association till filmen Hajen. Borgmästaren ville mörka att det var farligt att bada ty det skulle bli färre besökare och därigenom påverka ekonomin.


Kan det vara så att Himlabadets ansvariga reagerade likadant. Ville de mörka olycksfallsriskerna för att inte skrämma bort besökarna och minska omsättningen?


Jag har ytterligare en fundering. Ska kommunen vara tillsynsmyndighet för att förebygga och förhindra olycksfall – även i sitt dotterbolag?


Nu har jag tagit reda på - hur man tar reda på - hur man får ett redigt svar från Försäkringskassan gällande utlandsvård för tandskadade då den skadade är inställd på att jobba i Frankrike.


Försäkringskassan har många problem och nu har jag lärt mig att - Försäkringskassan - inte riktigt vet själva vem de ska hänvisa till - inom Försäkringskassan. Och då blir du som kund, milt uttryck, lite vilsen.


Men skam den som ger sig.


Idag blev jag uppringd av en mycket förståndig handläggare från Visby som förklarade sakernas tillstånd gällande regelverket - så nu kan Försäkringskassan fråga mig om de inte vet vem de ska fråga i den egna organisationen.


Nu gäller det att ha uthållighet och få fram en del handlingar från Folktandvården och dessutom begärs handlingar från den franska motsvarigheten till Folktandvården.


Och en sak till, handlingarna ska därefter lämnas in hos Försäkringskassan och, därtill, hos den franska motsvarigheten till Försäkringskassan.


Så följ mitt råd - är du vetgirig och vill lära dig en massa nya rutiner - och telefonprata med massor av människor:


Då ska du åka i vattenruschbanor, vara tjurigt envis och inte konflikträdd.


Av Bengt Pantzare - 6 augusti 2010 00:39

Det är sällan hela familjen är samlad. Fn är samtliga döttrar hemma. Den äldsta ska hålla sig inom landets gränser och stationera sig i Uppsala i hela fyra månader. Artonåringen är på G och flaxar med vingarna och har begåvats med körkort.


Igår var en kompis med hustru på besök och döttrarna beskrev, ogenerat, hur – pappa – har uppfostrat oss. För tydlighetens skull så meddelas att jag är pappan.


Nåväl, artonåringen förtäljer att när syrrorna hamnade i konflikt så lät jag dem lösa problemen utan inblandning. Oftast löstes konflikterna – enligt henne – genom att de slogs. Det var inte några feminina problemlösningar utan de slog varann på käften så att det sprutade blod ur näsorna.


Visserligen har jag läst lite psykologi men har insett att jag inte besitter särskilda talanger i ämnet utan erkänner en alltför stor tilltro till mer primitiva analyser.


Jag och döttrarna umgås genom att mäta krafterna med löprundor. Artonåringen har hämtat sig bra efter en fotoperation och besitter en viss löptalang.


Jag tål bara inte att hamna på efterkälken utan kör med psykologisk krigföring under 45 minuters löpning. Medvetet så ökar jag tempot, håller igen, drar på och springer på ett oerhört irriterande sätt.


Detta stressar och irriterar motståndaren och jag har bara ett enda syfte med strategin – att inte hamna på efterkälken.


Den äldre är under uppbyggnad och jag inser att ytterligare efter två veckors träning så måste jag införa någon psykologisk krigföring för att inte hamna efter.


Tioåringen följde med oss på träningsrundan ikväll, givetvis cyklande. Vi följde en skogsstig. Minstingen körde omkull och föll handlöst ner i en hoper av brännässlor.

Jag får nästan dåligt samvete så här – ett par timmar – senare över min reaktion.


Jag och äldsta dottern springer vidare utan att hjälpa den drabbade som brottas med cykeln i brännässlorna. Det är självklart att hon ska uthärda obehaget och cykla ifatt oss vilket hon givetvis gör.


Den som är född -96 lät meddela att hon funderade på att åka till Sundsvall och hälsa på två killkompisar! Då tog det hus i helvete och jag lät meddela: Aldrig i livet – du ska vara hemma.

Svaret från -96:an lät inte dröja: Du bestämmer inte över mitt liv.

Jag lät bli att meddela att hon fortfarande är omyndig och blev kvar hemma.


Hon får – liksom de äldre systrarna – bjuda hem killkompisarna. Men Gudarna ska veta att de inte får det lätt. Jag sätter mig surmulet några meter ifrån de unga herrarna och spänner blicken i dem.


Okej, jag erkänner utan omsvep, att min attityd kan uppfattas som lite macho och tveksamt feminint och väldigt opsykologiskt ur ett genusperspektiv.


Å andra sidan så trivs jag med människor som är öppna och raka. En kort stubin åtföljt av en snabbt övergående smäll är ändå att föredra före långsinthet.


Nej, fyfasen, för pliserade kjolar, märkesskor, outfits och överklasskärring manér hos unga kvinnor och tjejer.


Skapa flashcards